En medlems berättelse

Hej naturvänner !

Jag är så avundsjuk ……avundsjuk på alla de av er som redan i tidig ålder, fick med modersmjölken, kunskap och lärdom om vår inhemska natur.

Hos mig själv har känslan och förståelsen för djur och natur fördjupats först på senare år, även om jag alltid älskat att vistas i skog och mark.

Ett sätt att komma dit är att börja med de minsta, men ack så fascinerande ”innevånarna”, och där återfinns bl.a. våra bevingade vänner småfåglarna.

Domherre, talgoxe och blåmes känner väl de allra flesta till utseendemässigt, och där nånstans startade jag också. Men att det fanns en så stor artrikedom mitt ibland oss hade jag vid denna punkt inte en aning om.

Har man utöver naturintresset även ett stort fotointresse, ligger det förstås nära till hands att även börja dokumentera sina upplevelser.

Sagt och gjort, lite längre objektiv och ett ”snabbare” kamerahus införskaffades på begagnatmarknaden, och snart var ”fågeljakten” i full gång.

En stor risk (som jag dock är fullt medveten om), är att mina intressen sällan håller sig på en ”lagom” nivå, man vill hela tiden gå ett steg till när man väl börjat med något, för att utvecklas och för att lära sig nya saker.

En bra fågelmatning, med ett bra ”matsortiment” är en utmärkt början till hyfsade fågelbilder. Detta tillsammans med en ständigt skjutklar kamera har gett mig många hyfsade bilder.

Lyckan när den lilla stjärtmesfamiljen klamrar sig fast vid talgbollarna, eller när stenknäcken tillfälligt besöker oss, på sin väg till eller ifrån de norrländska skogarna, är obeskrivlig.

 

Gröngölingen som plundrar myrbon ute i hästhagen tillsammans med sina årsungar, och en hastig glimt av en orientaliskt färgsatt Steglits hör också till höjdpunkterna.

Men det behöver inte vara sällsynta arter som (eventuellt) fastnar i kameran. En vältajmad sekvens när våra kajungar för första gången nyfiket och till synes hänfört blinkar med sina vackra blå ögon, just uppkomna ur skorstenen (jodå….de har allt en ”egen” oanvänd pipa hemma hos oss), är också mycket fascinerande.

Vi har också en stor favorit, korpen, som häckar nära oss. En fantastisk och mytomspunnen fågel, med upp till en halvmeter lång kropp, och 60 cm:s vingspann. Den hörs ljudligt knorra högt däruppe redan på senvintern, inför bosättning och fortplantning. Riktigt svår att komma nära ……där får den långa gluggen en utmaning.

En annan stor utmaning var att fånga svalornas flygfärd, det tog mig en sommar att få några få hyfsade bilder av flygande fågel.

 

Egentligen är nog de olika arternas beteenden intressantare att observera, än deras vackra fjäderdräkter. Matningen av ungarna följer ett strikt men artvarierande mönster, och det är lustigt att se sädesärleungarna sitta med ute på gräsmattan, när föräldrarna fixar käk för att mätta de bortskämda små, som bara sitter och gapar.

 

 

 

 

Eller rödhakens ungar, som länge  efter bolämningen göms under skyddande hus eller i täta gransnår, tillsmor och far kommer med nyfångade insekter.

Allt som allt en fascinerande och givande hobby, som jag starkt kan rekommendera, och känslan när den där efterlängtade bilden verkligen sitter, är bara ren och obeskrivlig LYCKA !

Roger Eriksson

 

 

 

 

Kommentera

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *